Jag känner mig precis som jag just har tagit studenten och är 18 år. När man just tagit steget ut i livet och helst av allt bara vill lukta på vad det kan erbjuda. Men känslan och ångesten finns där.
Vem är jag?
Vad vill jag?
Kan jag?
Vart?

Nu är jag 21 år och har fortfarnade inte svarat på någon av frågorna. Men jag vet vissa saker om livet. Det kan bara bli bätte. Jag har varit på botten och tagit mig till toppen. Och sedan ner igen. Men nu är jag halvvägs upp igen. Varje dag klättrar jag några steg och så faller jag igen. Men jag har familj och vänner som betyder mer än någonting för mig. Och de finns där! För mig. När jag vill. Det är ok att inte veta. Men jag vill leva livet, varje dag, som om den vore den sista. Och titta tillbaka på mitt liv när jag har dött och le.